Blogginlägg D - gemensamma krafter

Kampanjjournalistik är fel - om man ser allting i svart och vitt. Journalisters uppgift är ofrånkomligen att på nyhetssidorna rapportera sakligt och objektivt samtidigt som båda sidor i ett case ska höras.
Men som med allt annat så är inte journalistiken svartvit, den är för det mesta av en gråare nyans. Därför så kan den också få användas i andra syften än objektiv rapportering, så som kampanjjournalistik.
Medias makt och påverkan är brutal, något som kan vara farligt, men även till nytta. Den är en stor kraft som i goda syften bör utnyttjas på det sätt som innebär kampanjjournalistik, annars känns det som ett slöseri med resurser. Men, och det är ett stort MEN, den får absolut inte användas hursomhelst. Något som borde vara självklart, men kanske inte alltid är det.
Som Kenth Andreasson säger i sin krönika i GP så blir det skevt när tidningar kampanjar för till exempel utbyggandet av en trafikfarlig väg. Det finns förmodligen goda skäl som gjort att politikerna avstått, som att resurser är nödvändigare på andra håll eller att det skulle förstöra naturen för mycket. Och låter man då inte båda sidor höras så är vi ute på djupt vatten.
Så när bör kampanjjournalistik användas? Jo, när en sak är så uppenbart fel att det bryter mot samhällets och människans mest fundamentala lagar. Som fängslandet av Dawit Isaak till exempel. Han sitter fängslad i Eritrea för att ha skrivit om bristen på demokrati i landet. Han och hans medarbetare på tidningen Setit höll på att väcka både befolknings och politikers saknad efter demokrati, något som Eritreas regering ogillade och därför satte de honom tillsammans med många andra i fängelse.
Så är den journalistiska kampanjen för Dawit Isaaks frisläppande fel, bara för att den stackars regeringen i Eritrea inte fått ge sin syn på saken? Hundra spänn på att svaret är nej.
Och att gnälla om varför just han får hjälp när kanske inte andra i liknande situationer får det är en diskussion på sandlådenivå. Bättre någon än ingen, eller?