När jag läste att vi skulle skriva om gammelmedier vs. nya medier så var det första som slog mig storyn om Liza Marklund, och den tveksamma sanningshalten i boken ”Gömda”. Journalistkårens objektivitet och förmåga att fungera som gatekeepers sattes på sin spets när det i bloggosfären påstod att de höll Marklund om ryggen och genom tystnad försökte döda storyn.
Hade det inte varit för bloggarna som ihärdigt pushade på ryktena så hade kanske nyheten kvävts innan den nådde allmänheten. Men efter intensivt gräsrotsbloggande lyfte tillslut Aftonbladet på locket och publicerade artiklar om avslöjandet. Ganska plötsligt var ”bloggjournalismen” en kraft att på allvar räkna med och de nya medierna dunkade in ett noll mot de gamla.
Enligt Kovach och Rosenstiel är en av journalisternas uppgifter att ta fram pålitlig och relevant fakta så att massan på ett effektivt sätt kan konsumera den. Men om nu inte journalistkåren sköter sin uppgift, utan istället bloggare som till stor del är glada amatörer gör det, bör vi då avskaffa gammelmedierna? Nej, självklart inte. Journalisternas yrke är att på ett professionellt sätt filtrera nyhetsströmmen och för det mesta gör de det bra.
Bloggarna däremot lyfter fram det som de själva känner för men som kanske inte är riktigt relevant ur journalistisk synvinkel, även om de lyckades träffa riktigt rätt den här gången. Men annars kan gatekeepingen vara lite hur som helst.
En annan av journalisternas skyldigheter är att vara lojala mot publiken, något som de i Marklundfallet misslyckades kapitalet med. Men inget system är ofelbart och även journalister är människor. Precis som trafikpolisen släpper sin granne i fartkontrollen så är det inte så konstigt att Marklunds kollegor/kompisar drar sig för att hänga ut henne inför hela svenska folket.
Sen undrar jag också vem bloggarna är lojala mot? Eftersom att det inte finns några etiska regler för dem att följa så kan de ju skriva lite vad som helst utan att något hindrar dem. Så är de lojala främst mot sig själva eller sina läsare? Svårt att säga, men osäkerheten är definitivt ett minus för dem, även om läsarna kanske är deras granskare.
För att sammanfatta så kan jag väl säga att även om bloggarna på sitt sätt revolutionerat nyhetsspridningen så kan de inte ersätta gammelmedierna. Deras pålitlighet håller inte och professionalismen för låg. Så än så länge får de nya medierna och gammelmedierna fungera som varandras komplement.
lördag 6 juni 2009
fredag 24 april 2009
Blogginlägg D - gemensamma krafter
Kampanjjournalistik är fel - om man ser allting i svart och vitt. Journalisters uppgift är ofrånkomligen att på nyhetssidorna rapportera sakligt och objektivt samtidigt som båda sidor i ett case ska höras.
Men som med allt annat så är inte journalistiken svartvit, den är för det mesta av en gråare nyans. Därför så kan den också få användas i andra syften än objektiv rapportering, så som kampanjjournalistik.
Medias makt och påverkan är brutal, något som kan vara farligt, men även till nytta. Den är en stor kraft som i goda syften bör utnyttjas på det sätt som innebär kampanjjournalistik, annars känns det som ett slöseri med resurser. Men, och det är ett stort MEN, den får absolut inte användas hursomhelst. Något som borde vara självklart, men kanske inte alltid är det.
Som Kenth Andreasson säger i sin krönika i GP så blir det skevt när tidningar kampanjar för till exempel utbyggandet av en trafikfarlig väg. Det finns förmodligen goda skäl som gjort att politikerna avstått, som att resurser är nödvändigare på andra håll eller att det skulle förstöra naturen för mycket. Och låter man då inte båda sidor höras så är vi ute på djupt vatten.
Så när bör kampanjjournalistik användas? Jo, när en sak är så uppenbart fel att det bryter mot samhällets och människans mest fundamentala lagar. Som fängslandet av Dawit Isaak till exempel. Han sitter fängslad i Eritrea för att ha skrivit om bristen på demokrati i landet. Han och hans medarbetare på tidningen Setit höll på att väcka både befolknings och politikers saknad efter demokrati, något som Eritreas regering ogillade och därför satte de honom tillsammans med många andra i fängelse.
Så är den journalistiska kampanjen för Dawit Isaaks frisläppande fel, bara för att den stackars regeringen i Eritrea inte fått ge sin syn på saken? Hundra spänn på att svaret är nej.
Och att gnälla om varför just han får hjälp när kanske inte andra i liknande situationer får det är en diskussion på sandlådenivå. Bättre någon än ingen, eller?
Men som med allt annat så är inte journalistiken svartvit, den är för det mesta av en gråare nyans. Därför så kan den också få användas i andra syften än objektiv rapportering, så som kampanjjournalistik.
Medias makt och påverkan är brutal, något som kan vara farligt, men även till nytta. Den är en stor kraft som i goda syften bör utnyttjas på det sätt som innebär kampanjjournalistik, annars känns det som ett slöseri med resurser. Men, och det är ett stort MEN, den får absolut inte användas hursomhelst. Något som borde vara självklart, men kanske inte alltid är det.
Som Kenth Andreasson säger i sin krönika i GP så blir det skevt när tidningar kampanjar för till exempel utbyggandet av en trafikfarlig väg. Det finns förmodligen goda skäl som gjort att politikerna avstått, som att resurser är nödvändigare på andra håll eller att det skulle förstöra naturen för mycket. Och låter man då inte båda sidor höras så är vi ute på djupt vatten.
Så när bör kampanjjournalistik användas? Jo, när en sak är så uppenbart fel att det bryter mot samhällets och människans mest fundamentala lagar. Som fängslandet av Dawit Isaak till exempel. Han sitter fängslad i Eritrea för att ha skrivit om bristen på demokrati i landet. Han och hans medarbetare på tidningen Setit höll på att väcka både befolknings och politikers saknad efter demokrati, något som Eritreas regering ogillade och därför satte de honom tillsammans med många andra i fängelse.
Så är den journalistiska kampanjen för Dawit Isaaks frisläppande fel, bara för att den stackars regeringen i Eritrea inte fått ge sin syn på saken? Hundra spänn på att svaret är nej.
Och att gnälla om varför just han får hjälp när kanske inte andra i liknande situationer får det är en diskussion på sandlådenivå. Bättre någon än ingen, eller?
måndag 30 mars 2009
Blogginlägg C - "Svensk maffia" av Lasse Wierup och Matti Larsson
Boken är en redogörelse av Sveriges största gäng, ett i taget. Även om de olika gängens historier sammanvävs ibland så är de uppdelade i varsina kapitel, där Hells Angels och övriga MC-gäng fyller de första, medan gäng som Original Gangsters och Naserligan betas av i de senare kapitlen.
Varje kapitel består av gängets bakgrund och historik, vad deras verksamhet utgörs av, vilka huvudmännen är och händelser som påverkat gänget.
Det märks tydligt att det är en journalistisk bok i första hand och inte en litterär sådan. Författarna berättar sakligt om händelser och hänvisar ofta till källor. När sanningshalten i vissa historier är tveksam så påpekar de att läsaren bör ta det med en nypa salt, något som ökar trovärdigheten i stort.
Det skulle vara väldigt fel om någonting i boken vara osant utan att det nämndes, eftersom att trovärdigheten och ”att det hänt på riktigt” är bokens kärna. Jag tror inte att något är direkt osant och skulle därför bli väldigt förvånad om motsatsen bevisades.
Även om boken är sakligt dokumentär och bitvis på gränsen till torr så använder de sig av dramaturgiska grepp á la new journalism. Kapitlen börjar ofta med en dramatisk händelse som får läsaren intresserad. Som i delen om Naserligan som inleds med en effektfull återberättelse av natten då ligans ledare blir beskjuten i ett parkeringshus.
Trots att kapitlen går att läsa i valfri ordning och gör boken uppdelad så är det ändå något som driver den framåt. En slags övergripande historia om den organiserade brottslighetens framväxt i Sverige och hur de olika gängens berättelser faktiskt korsas många gånger. Det blir ett extra spänningsmoment.
Den tydliga uppdelningen är således både en av bokens styrkor och svagheter. Det blir överskådligt och lätt att hänga med, men skadar dramaturgin. Flytet haltar ibland och det känns lite sönderhackat.
Men främsta styrkan är definitivt sanningshalten. Allt som står i boken har med största sannolikhet hänt på riktigt, vilket skapar en stor spänning och även skrämmer mig ibland. Hädanefter kommer jag alltid betala mina räkningar i tid, vill ju inte att ett inkassobolag signerat Hells Angels ska knacka på dörren.
Varje kapitel består av gängets bakgrund och historik, vad deras verksamhet utgörs av, vilka huvudmännen är och händelser som påverkat gänget.
Det märks tydligt att det är en journalistisk bok i första hand och inte en litterär sådan. Författarna berättar sakligt om händelser och hänvisar ofta till källor. När sanningshalten i vissa historier är tveksam så påpekar de att läsaren bör ta det med en nypa salt, något som ökar trovärdigheten i stort.
Det skulle vara väldigt fel om någonting i boken vara osant utan att det nämndes, eftersom att trovärdigheten och ”att det hänt på riktigt” är bokens kärna. Jag tror inte att något är direkt osant och skulle därför bli väldigt förvånad om motsatsen bevisades.
Även om boken är sakligt dokumentär och bitvis på gränsen till torr så använder de sig av dramaturgiska grepp á la new journalism. Kapitlen börjar ofta med en dramatisk händelse som får läsaren intresserad. Som i delen om Naserligan som inleds med en effektfull återberättelse av natten då ligans ledare blir beskjuten i ett parkeringshus.
Trots att kapitlen går att läsa i valfri ordning och gör boken uppdelad så är det ändå något som driver den framåt. En slags övergripande historia om den organiserade brottslighetens framväxt i Sverige och hur de olika gängens berättelser faktiskt korsas många gånger. Det blir ett extra spänningsmoment.
Den tydliga uppdelningen är således både en av bokens styrkor och svagheter. Det blir överskådligt och lätt att hänga med, men skadar dramaturgin. Flytet haltar ibland och det känns lite sönderhackat.
Men främsta styrkan är definitivt sanningshalten. Allt som står i boken har med största sannolikhet hänt på riktigt, vilket skapar en stor spänning och även skrämmer mig ibland. Hädanefter kommer jag alltid betala mina räkningar i tid, vill ju inte att ett inkassobolag signerat Hells Angels ska knacka på dörren.
fredag 27 februari 2009
Blogg B: Pressetik
En ung homosexuell man mördas av två islamska extremister, 15 och 17 år gamla. En av killarna driver dessutom en blogg där han propagerar för sina åsikter och skriver att homosexuella alltid straffas för sina synder. Hur hade jag som ansvarig utgivare för en nyhetstidning behandlat händelsen?
Självklart hade det spelat roll vilken tidning jag jobbade för och hur mycket information jag stod med. Som ansvarig utgivare för en typisk kvällstidning hade jag tryckt klart mer på hatbrottsvinkeln än om jag hade varit det för en mer konservativ tidning. Och om jag gjort som Sydsvenska Dagbladet och pratat med åklagaren som sagt att något hatbrott knappast förekom så hade jag också varit klart mer restriktiv.
Min personliga ställning till det hela ligger någonstans mittemellan. Jag ser inget fel i att nämna att killarna är extremister i sin tro och att en av dem driver en radikal blogg, så länge jag skriver att de inte är misstänkta för hatbrott.
Förutom att vara relevanta fakta så ger det även nyheten en udd. Den blir lite intressantare helt enkelt. Något som definitivt gynnar allmänintresset utan att gå över gränsen. Men att publicera så mycket information om killarna och bloggen som Aftonbladet gjorde, skulle jag inte gjort. Visst, allmänheten blir säkert glad och frossar i detaljerna men man får inte glömma att killarna ännu inte är dömda för hatbrott och att det är väldigt tveksamt om de kommer bli det. Därför känns det inte rätt att avslöja så mycket om deras personer.
Samtidigt är det fegt av Sydsvenska Dagbladet att inte nämna någonting. Det är en intressant vinkel och den förtjänar att nämnas, även om den inte bör ses som huvudnyhet. Att undanhålla informationen är inte rätt mot läsarna.
En annan intressant fråga är om den ocensurerade bloggosfären påverkar tidningarna och deras villighet att publicera namn och bild? Som om de tänker att ”vi kan lika gärna publicera alltihop för det finns ändå ute på internet”.
Jag hoppas inte att de låter sig påverkas att tänka i de banorna. Det är en väsentlig skillnad på att ha sitt ansikte ute på bloggar som mest de som är intresserade av ämnet läser, mot att sitta på löpsedlar tapetserade över hela landet. När Hagamannen blir frisläppt som ett antal år lär var och varannan människa känna igen honom på stan. Inte för att jag tycker det är synd om honom, jag vill bara påminna om medias spridningskraft.
Media har hursomhelst blivit mer villiga att publicera information om personer länkade till allvarliga händelser. Det märktes speciellt när en av Sveriges större dagstidningar tidigt publicerade nyheten om Mikael Ljungbergs självmord på sin webbplats. Förvisso tog de en stund senare bort artikeln, men det visade ändå att de etiska reglerna för pressen tänjs på mer och mer. Var det slutar är det ingen som vet, men jag tror knappast att det vänder än på ett tag.
Självklart hade det spelat roll vilken tidning jag jobbade för och hur mycket information jag stod med. Som ansvarig utgivare för en typisk kvällstidning hade jag tryckt klart mer på hatbrottsvinkeln än om jag hade varit det för en mer konservativ tidning. Och om jag gjort som Sydsvenska Dagbladet och pratat med åklagaren som sagt att något hatbrott knappast förekom så hade jag också varit klart mer restriktiv.
Min personliga ställning till det hela ligger någonstans mittemellan. Jag ser inget fel i att nämna att killarna är extremister i sin tro och att en av dem driver en radikal blogg, så länge jag skriver att de inte är misstänkta för hatbrott.
Förutom att vara relevanta fakta så ger det även nyheten en udd. Den blir lite intressantare helt enkelt. Något som definitivt gynnar allmänintresset utan att gå över gränsen. Men att publicera så mycket information om killarna och bloggen som Aftonbladet gjorde, skulle jag inte gjort. Visst, allmänheten blir säkert glad och frossar i detaljerna men man får inte glömma att killarna ännu inte är dömda för hatbrott och att det är väldigt tveksamt om de kommer bli det. Därför känns det inte rätt att avslöja så mycket om deras personer.
Samtidigt är det fegt av Sydsvenska Dagbladet att inte nämna någonting. Det är en intressant vinkel och den förtjänar att nämnas, även om den inte bör ses som huvudnyhet. Att undanhålla informationen är inte rätt mot läsarna.
En annan intressant fråga är om den ocensurerade bloggosfären påverkar tidningarna och deras villighet att publicera namn och bild? Som om de tänker att ”vi kan lika gärna publicera alltihop för det finns ändå ute på internet”.
Jag hoppas inte att de låter sig påverkas att tänka i de banorna. Det är en väsentlig skillnad på att ha sitt ansikte ute på bloggar som mest de som är intresserade av ämnet läser, mot att sitta på löpsedlar tapetserade över hela landet. När Hagamannen blir frisläppt som ett antal år lär var och varannan människa känna igen honom på stan. Inte för att jag tycker det är synd om honom, jag vill bara påminna om medias spridningskraft.
Media har hursomhelst blivit mer villiga att publicera information om personer länkade till allvarliga händelser. Det märktes speciellt när en av Sveriges större dagstidningar tidigt publicerade nyheten om Mikael Ljungbergs självmord på sin webbplats. Förvisso tog de en stund senare bort artikeln, men det visade ändå att de etiska reglerna för pressen tänjs på mer och mer. Var det slutar är det ingen som vet, men jag tror knappast att det vänder än på ett tag.
onsdag 11 februari 2009
Blogg A: Mord, brand och mordbrand
Göteborgs-Posten hade igår en stor bild från bränderna i Australien på förstasidan och berättar om hur lågorna lamslår kontinenten, men textmässigt är det ändå inget som fångar ögat. Egentligen inte bildmässigt heller för det enda man ser är en utbränd bil. Inget som får mig att höja på ögonen direkt.
Andra bullar blir det när jag bläddrar fram till artikeln inne i tidningen. Överst skriker rubriken ”Skräckens Australien” i superfetstil, slösandet av trycksvärta är i klass med en kvällstidning. Ena sidan täcks av bilden på en brandbil som med blinkande sirener kör mot fotografen. Hela bakgrunden består av ett flammande eldmoln som ser ut att vilja äta upp allt i sin väg, inklusive den stackars fotografen och den fina brandbilen.
Att de sparar på krutet på förstasidan är för att de också vill göra plats för lokalnyheterna. GP är ju ändå en lokaltidning, om än en ganska utbredd sådan. De har heller inget behov av att sälja lösnummer eftersom nära 100% av läsarna är prenumeranter. Så det är först när jag kommer till uppslaget som de känsloladdade effekterna brassas på och fångar mig.
Med tanke på att GP är tjock som IKEA-katalogen så är det väl än mer befogat att bränna av krutet inne i tidningen för att en artikel ska ha chans att sticka ut, något som märks tydligt här.
Aftonbladet nämner samma dag knappt nånting om branden annat än i en krönika långt bak i tidnigen där Peter Kadhammar skriver att branden är vårt eget fel på grund av våldtäckt mot miljön, respektlöshet och annat hippietjafs. Jag förvånades lite att den förväntade artikeln om plågsam död och sönderbrända kroppar uteblev i landets största kvällstidning.
Förklaringen kan tänkas vara att de i samma upplaga redan har fått sin dos av skräck. Förstasidans rubrik lyder ”Fyrabarnsmamma mördad – en gripen inatt”. Nyheten syftar till den kvinna som tidigare hittats död i ett dike i Tibro. Enligt den intervjuade polisen så är händelsen nu rubricerad som mord och en person har till och med gripits under natten.
Att denna nyhet prioriteras högre beror i grunden på Aftonbladets fokus på lösnummerförsäljning, vilket medför att de inriktar sig på att väcka uppseende. Ett sätt att göra detta på är att vara först om en nyhet och på så sätt få ensamrätt. GP skriver inte ett ord om nyheten och Metro nämner det bara i en ouppdaterad artikel köpt av TT.
Alltså har Aftonbladet i sensationsjournalistisk anda grävt fram nyheten själva och då fått en detaljerad artikel med exklusivt stoff. Istället för att som Metro gör, bara plocka den från en nyhetsbyrå. Men sen är det ju sällan Metro har något djuplodande eftersom deras affärsidé bygger på billiga nyheter, vilket självklart påverkar nyhetsvärderingen.
Gratistidningen går på samma budgetvänliga linje vad gäller rapporteringen från Australien. De två publicerade artiklarna om branden är båda från TT, där den ena handlar om de gripna mordbrännarna och den andra om två systrar som dog för att rädda sina hästar. Korta och ytliga artiklar som stämmer överens med en nyhetsvärdering anpassad för den som söker ”underhållning” på bussen till jobbet.
Andra bullar blir det när jag bläddrar fram till artikeln inne i tidningen. Överst skriker rubriken ”Skräckens Australien” i superfetstil, slösandet av trycksvärta är i klass med en kvällstidning. Ena sidan täcks av bilden på en brandbil som med blinkande sirener kör mot fotografen. Hela bakgrunden består av ett flammande eldmoln som ser ut att vilja äta upp allt i sin väg, inklusive den stackars fotografen och den fina brandbilen.
Att de sparar på krutet på förstasidan är för att de också vill göra plats för lokalnyheterna. GP är ju ändå en lokaltidning, om än en ganska utbredd sådan. De har heller inget behov av att sälja lösnummer eftersom nära 100% av läsarna är prenumeranter. Så det är först när jag kommer till uppslaget som de känsloladdade effekterna brassas på och fångar mig.
Med tanke på att GP är tjock som IKEA-katalogen så är det väl än mer befogat att bränna av krutet inne i tidningen för att en artikel ska ha chans att sticka ut, något som märks tydligt här.
Aftonbladet nämner samma dag knappt nånting om branden annat än i en krönika långt bak i tidnigen där Peter Kadhammar skriver att branden är vårt eget fel på grund av våldtäckt mot miljön, respektlöshet och annat hippietjafs. Jag förvånades lite att den förväntade artikeln om plågsam död och sönderbrända kroppar uteblev i landets största kvällstidning.
Förklaringen kan tänkas vara att de i samma upplaga redan har fått sin dos av skräck. Förstasidans rubrik lyder ”Fyrabarnsmamma mördad – en gripen inatt”. Nyheten syftar till den kvinna som tidigare hittats död i ett dike i Tibro. Enligt den intervjuade polisen så är händelsen nu rubricerad som mord och en person har till och med gripits under natten.
Att denna nyhet prioriteras högre beror i grunden på Aftonbladets fokus på lösnummerförsäljning, vilket medför att de inriktar sig på att väcka uppseende. Ett sätt att göra detta på är att vara först om en nyhet och på så sätt få ensamrätt. GP skriver inte ett ord om nyheten och Metro nämner det bara i en ouppdaterad artikel köpt av TT.
Alltså har Aftonbladet i sensationsjournalistisk anda grävt fram nyheten själva och då fått en detaljerad artikel med exklusivt stoff. Istället för att som Metro gör, bara plocka den från en nyhetsbyrå. Men sen är det ju sällan Metro har något djuplodande eftersom deras affärsidé bygger på billiga nyheter, vilket självklart påverkar nyhetsvärderingen.
Gratistidningen går på samma budgetvänliga linje vad gäller rapporteringen från Australien. De två publicerade artiklarna om branden är båda från TT, där den ena handlar om de gripna mordbrännarna och den andra om två systrar som dog för att rädda sina hästar. Korta och ytliga artiklar som stämmer överens med en nyhetsvärdering anpassad för den som söker ”underhållning” på bussen till jobbet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)