Blogg B: Pressetik

En ung homosexuell man mördas av två islamska extremister, 15 och 17 år gamla. En av killarna driver dessutom en blogg där han propagerar för sina åsikter och skriver att homosexuella alltid straffas för sina synder. Hur hade jag som ansvarig utgivare för en nyhetstidning behandlat händelsen?
Självklart hade det spelat roll vilken tidning jag jobbade för och hur mycket information jag stod med. Som ansvarig utgivare för en typisk kvällstidning hade jag tryckt klart mer på hatbrottsvinkeln än om jag hade varit det för en mer konservativ tidning. Och om jag gjort som Sydsvenska Dagbladet och pratat med åklagaren som sagt att något hatbrott knappast förekom så hade jag också varit klart mer restriktiv.

Min personliga ställning till det hela ligger någonstans mittemellan. Jag ser inget fel i att nämna att killarna är extremister i sin tro och att en av dem driver en radikal blogg, så länge jag skriver att de inte är misstänkta för hatbrott.
Förutom att vara relevanta fakta så ger det även nyheten en udd. Den blir lite intressantare helt enkelt. Något som definitivt gynnar allmänintresset utan att gå över gränsen. Men att publicera så mycket information om killarna och bloggen som Aftonbladet gjorde, skulle jag inte gjort. Visst, allmänheten blir säkert glad och frossar i detaljerna men man får inte glömma att killarna ännu inte är dömda för hatbrott och att det är väldigt tveksamt om de kommer bli det. Därför känns det inte rätt att avslöja så mycket om deras personer.
Samtidigt är det fegt av Sydsvenska Dagbladet att inte nämna någonting. Det är en intressant vinkel och den förtjänar att nämnas, även om den inte bör ses som huvudnyhet. Att undanhålla informationen är inte rätt mot läsarna.

En annan intressant fråga är om den ocensurerade bloggosfären påverkar tidningarna och deras villighet att publicera namn och bild? Som om de tänker att ”vi kan lika gärna publicera alltihop för det finns ändå ute på internet”.
Jag hoppas inte att de låter sig påverkas att tänka i de banorna. Det är en väsentlig skillnad på att ha sitt ansikte ute på bloggar som mest de som är intresserade av ämnet läser, mot att sitta på löpsedlar tapetserade över hela landet. När Hagamannen blir frisläppt som ett antal år lär var och varannan människa känna igen honom på stan. Inte för att jag tycker det är synd om honom, jag vill bara påminna om medias spridningskraft.

Media har hursomhelst blivit mer villiga att publicera information om personer länkade till allvarliga händelser. Det märktes speciellt när en av Sveriges större dagstidningar tidigt publicerade nyheten om Mikael Ljungbergs självmord på sin webbplats. Förvisso tog de en stund senare bort artikeln, men det visade ändå att de etiska reglerna för pressen tänjs på mer och mer. Var det slutar är det ingen som vet, men jag tror knappast att det vänder än på ett tag.