Boken är en redogörelse av Sveriges största gäng, ett i taget. Även om de olika gängens historier sammanvävs ibland så är de uppdelade i varsina kapitel, där Hells Angels och övriga MC-gäng fyller de första, medan gäng som Original Gangsters och Naserligan betas av i de senare kapitlen.
Varje kapitel består av gängets bakgrund och historik, vad deras verksamhet utgörs av, vilka huvudmännen är och händelser som påverkat gänget.
Det märks tydligt att det är en journalistisk bok i första hand och inte en litterär sådan. Författarna berättar sakligt om händelser och hänvisar ofta till källor. När sanningshalten i vissa historier är tveksam så påpekar de att läsaren bör ta det med en nypa salt, något som ökar trovärdigheten i stort.
Det skulle vara väldigt fel om någonting i boken vara osant utan att det nämndes, eftersom att trovärdigheten och ”att det hänt på riktigt” är bokens kärna. Jag tror inte att något är direkt osant och skulle därför bli väldigt förvånad om motsatsen bevisades.
Även om boken är sakligt dokumentär och bitvis på gränsen till torr så använder de sig av dramaturgiska grepp á la new journalism. Kapitlen börjar ofta med en dramatisk händelse som får läsaren intresserad. Som i delen om Naserligan som inleds med en effektfull återberättelse av natten då ligans ledare blir beskjuten i ett parkeringshus.
Trots att kapitlen går att läsa i valfri ordning och gör boken uppdelad så är det ändå något som driver den framåt. En slags övergripande historia om den organiserade brottslighetens framväxt i Sverige och hur de olika gängens berättelser faktiskt korsas många gånger. Det blir ett extra spänningsmoment.
Den tydliga uppdelningen är således både en av bokens styrkor och svagheter. Det blir överskådligt och lätt att hänga med, men skadar dramaturgin. Flytet haltar ibland och det känns lite sönderhackat.
Men främsta styrkan är definitivt sanningshalten. Allt som står i boken har med största sannolikhet hänt på riktigt, vilket skapar en stor spänning och även skrämmer mig ibland. Hädanefter kommer jag alltid betala mina räkningar i tid, vill ju inte att ett inkassobolag signerat Hells Angels ska knacka på dörren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hugo,
SvaraRaderaDu lyfter fram en intressant metod som författarna till "Svensk maffia" använder, nämligen att uppmana läsaren att ta uppgifterna "med en nypa salt" när de själva vet att de inte har hundraprocentiga belägg för det de skriver.
Jag tycker att det är ett smart grepp - att arbeta med tranparens på det viset. Man kan ju jämföra det med hur en del tidningar, bl.a. Expressen har gjort under bevakningen av bl.a. krigen i Irak och Afghanistan. I anslutning till artiklarna uppmanade de läsarna att vara medvetna om att propagandan är stark i krigstid och att man därför ska ta ta till sig alla budskap med stor skepsis.
/Mia
Hej Hugo!
SvaraRaderaJag har precis som du läst "Svensk Maffia" och det var intressant att ta del av dina åsikter om boken, det är alltid saker man själv missar som andra uppmärksammar. Det är även alltid intressant med böcker som är sanna även om de oftast även är skrämmande på något vis, precis som du själv skriver. På tal om sanning så nämner du att författarna vid tveksamheter gällande sanningshalten påpekar att man ska ta det med en nypa salt. Detta var något som jag inte reflekterade över så mycket när jag läste boken utan det är först nu när du tagit upp det som jag börjat reflektera lite över detta.
Bra jobbat!
//Emma
Hej Hugo,
SvaraRaderakul att läsa dina tankar kring Svensk Maffia. Jag läste också just den boken. Håller med dig om att man verkligen förväntar sig att det författarna skriver om ska vara sant, eftersom den har en just så dokumentär stil. Sen att kanske inte alla detaljer stämmer på pricken kan man förstå, framför allt efter som det, som du skriver, handlar mycket om att göra texten tillgänglig för läsarna genom att dramatisera den!
Ha en fin helg,
Charlotte H