Blogg B: Pressetik

En ung homosexuell man mördas av två islamska extremister, 15 och 17 år gamla. En av killarna driver dessutom en blogg där han propagerar för sina åsikter och skriver att homosexuella alltid straffas för sina synder. Hur hade jag som ansvarig utgivare för en nyhetstidning behandlat händelsen?
Självklart hade det spelat roll vilken tidning jag jobbade för och hur mycket information jag stod med. Som ansvarig utgivare för en typisk kvällstidning hade jag tryckt klart mer på hatbrottsvinkeln än om jag hade varit det för en mer konservativ tidning. Och om jag gjort som Sydsvenska Dagbladet och pratat med åklagaren som sagt att något hatbrott knappast förekom så hade jag också varit klart mer restriktiv.

Min personliga ställning till det hela ligger någonstans mittemellan. Jag ser inget fel i att nämna att killarna är extremister i sin tro och att en av dem driver en radikal blogg, så länge jag skriver att de inte är misstänkta för hatbrott.
Förutom att vara relevanta fakta så ger det även nyheten en udd. Den blir lite intressantare helt enkelt. Något som definitivt gynnar allmänintresset utan att gå över gränsen. Men att publicera så mycket information om killarna och bloggen som Aftonbladet gjorde, skulle jag inte gjort. Visst, allmänheten blir säkert glad och frossar i detaljerna men man får inte glömma att killarna ännu inte är dömda för hatbrott och att det är väldigt tveksamt om de kommer bli det. Därför känns det inte rätt att avslöja så mycket om deras personer.
Samtidigt är det fegt av Sydsvenska Dagbladet att inte nämna någonting. Det är en intressant vinkel och den förtjänar att nämnas, även om den inte bör ses som huvudnyhet. Att undanhålla informationen är inte rätt mot läsarna.

En annan intressant fråga är om den ocensurerade bloggosfären påverkar tidningarna och deras villighet att publicera namn och bild? Som om de tänker att ”vi kan lika gärna publicera alltihop för det finns ändå ute på internet”.
Jag hoppas inte att de låter sig påverkas att tänka i de banorna. Det är en väsentlig skillnad på att ha sitt ansikte ute på bloggar som mest de som är intresserade av ämnet läser, mot att sitta på löpsedlar tapetserade över hela landet. När Hagamannen blir frisläppt som ett antal år lär var och varannan människa känna igen honom på stan. Inte för att jag tycker det är synd om honom, jag vill bara påminna om medias spridningskraft.

Media har hursomhelst blivit mer villiga att publicera information om personer länkade till allvarliga händelser. Det märktes speciellt när en av Sveriges större dagstidningar tidigt publicerade nyheten om Mikael Ljungbergs självmord på sin webbplats. Förvisso tog de en stund senare bort artikeln, men det visade ändå att de etiska reglerna för pressen tänjs på mer och mer. Var det slutar är det ingen som vet, men jag tror knappast att det vänder än på ett tag.

Blogg A: Mord, brand och mordbrand

Göteborgs-Posten hade igår en stor bild från bränderna i Australien på förstasidan och berättar om hur lågorna lamslår kontinenten, men textmässigt är det ändå inget som fångar ögat. Egentligen inte bildmässigt heller för det enda man ser är en utbränd bil. Inget som får mig att höja på ögonen direkt.
Andra bullar blir det när jag bläddrar fram till artikeln inne i tidningen. Överst skriker rubriken ”Skräckens Australien” i superfetstil, slösandet av trycksvärta är i klass med en kvällstidning. Ena sidan täcks av bilden på en brandbil som med blinkande sirener kör mot fotografen. Hela bakgrunden består av ett flammande eldmoln som ser ut att vilja äta upp allt i sin väg, inklusive den stackars fotografen och den fina brandbilen.
Att de sparar på krutet på förstasidan är för att de också vill göra plats för lokalnyheterna. GP är ju ändå en lokaltidning, om än en ganska utbredd sådan. De har heller inget behov av att sälja lösnummer eftersom nära 100% av läsarna är prenumeranter. Så det är först när jag kommer till uppslaget som de känsloladdade effekterna brassas på och fångar mig.
Med tanke på att GP är tjock som IKEA-katalogen så är det väl än mer befogat att bränna av krutet inne i tidningen för att en artikel ska ha chans att sticka ut, något som märks tydligt här.

Aftonbladet nämner samma dag knappt nånting om branden annat än i en krönika långt bak i tidnigen där Peter Kadhammar skriver att branden är vårt eget fel på grund av våldtäckt mot miljön, respektlöshet och annat hippietjafs. Jag förvånades lite att den förväntade artikeln om plågsam död och sönderbrända kroppar uteblev i landets största kvällstidning.
Förklaringen kan tänkas vara att de i samma upplaga redan har fått sin dos av skräck. Förstasidans rubrik lyder ”Fyrabarnsmamma mördad – en gripen inatt”. Nyheten syftar till den kvinna som tidigare hittats död i ett dike i Tibro. Enligt den intervjuade polisen så är händelsen nu rubricerad som mord och en person har till och med gripits under natten.
Att denna nyhet prioriteras högre beror i grunden på Aftonbladets fokus på lösnummerförsäljning, vilket medför att de inriktar sig på att väcka uppseende. Ett sätt att göra detta på är att vara först om en nyhet och på så sätt få ensamrätt. GP skriver inte ett ord om nyheten och Metro nämner det bara i en ouppdaterad artikel köpt av TT.
Alltså har Aftonbladet i sensationsjournalistisk anda grävt fram nyheten själva och då fått en detaljerad artikel med exklusivt stoff. Istället för att som Metro gör, bara plocka den från en nyhetsbyrå. Men sen är det ju sällan Metro har något djuplodande eftersom deras affärsidé bygger på billiga nyheter, vilket självklart påverkar nyhetsvärderingen.
Gratistidningen går på samma budgetvänliga linje vad gäller rapporteringen från Australien. De två publicerade artiklarna om branden är båda från TT, där den ena handlar om de gripna mordbrännarna och den andra om två systrar som dog för att rädda sina hästar. Korta och ytliga artiklar som stämmer överens med en nyhetsvärdering anpassad för den som söker ”underhållning” på bussen till jobbet.